sköldande musikmur

nätverket lekte med mitt tålamod så jag sa adjö och flyttade lokalt. mina ögon sveper snabbt ut över datasalen; läppar bits, kisande ögon, svordommar och skratt. ansikten knyts i fasa när deras alster i datorn försvinner i ett gytter av felmeddelanden.

lite som en tyst överenskommelse mellan maskin och människa. funkar du så funkar jag. men datorn är snabb på att bryta löften, löften som en människa en gång i tiden gjorde det möjligt att hålla. de kallas it-tekniker, vår tids sargade krigsveteraner på teknologins slagfält. trampar runt bland ouppdaterade programvaror och klusterskadade hårddiskar i sökandet efter fler skadade i sammandrabbningen.
kan man här säga att det finns en illvilja från teknikens sida, ett ont väsen inte helt olikt de kalla stålskelett som Cameron visat oss?

Ja ibland vore det skönt att kunna tro så. Att du din skräphög till dator är sänd för att jävlas med mig alltså måste du dö. lite Bushpolitik, skjuta från höften, vet inte vad jag träffar men säkert the bad guys.

Men allt är inte så enkelt, och just för att saker inte är så enkla, att svart alltid är grått, har jag problem med att få ordning på min rapport. Men jag flyter in i Neurosis apokalyptiska torftighet och letar efter kreativiteten i mig själv. Som i trygget bakom min sköldande musikmur.